Värdeöverföring från aktiebolag utgjorde inte brott mot låneförbudet

Den 10 mars 2020 meddelade Svea hovrätt dom i ett brottmål gällande låneförbudsreglerna i 21 kap ABL. Hovrättens majoritet ansåg att en värdeöverföring från aktiebolaget till dess majoritetsägare inte var att anse som ett förbjudet lån.

I det aktuella fallet hade majoritetsägaren, som ägde 95 % av aktierna, i ett mejl till bolagets ekonomiansvarige begärt en extra utdelning. Utbetalningen reglerades delvis mot en skuld som bolaget hade gentemot majoritetsägaren medan resten, en överskjutande del om drygt en miljon kronor, bokfördes som en fordran på ägaren. Formalia i enlighet med reglerna om vinstutdelning i 18 kap. aktiebolagslagen (ABL) såsom stämmobeslut, styrelsens redogörelse och revisorsyttrande hade inte iakttagits. Dessutom hade minoritetsägaren inte fått del av utbetalningen eller ens getts möjlighet att lämna sitt samtycke till värdeöverföringen. I sin revisionsberättelse för det aktuella räkenskapsåret anmärkte bolagets revisor på att bolaget lämnat ett förbjudet lån. Den del av utbetalningen som inte motsvarade ägarens fordran hade slutligen också återbetalats till bolaget. 

Tingsrätten konstaterade i sin dom att 18 kap. ABL inte iakttagits med avseende på värdeöverföringen. Det innebar enligt tingsrättens mening att den överskjutande delen av utbetalningen ansågs vara ett penninglån. Eftersom mottagaren var aktieägare och styrelseledamot i bolaget var ett sådant lån inte tillåtet. Tingsrättens sammantagna uppfattning var också att han i vart fall varit likgiltig till att utbetalningen skulle kunna utgöra ett förbjudet penninglån. 

Domen överklagades till hovrätten vars majoritet konstaterade att det var klarlagt att ABL:s föreskrifter om vinstutdelning inte följts samt att något samtycke från minoritetsägaren inte förelegat. Därmed kunde värdeöverföringen varken betraktas som en vinstutdelning eller som någon annan form av tillåten värdeöverföring. Frågan som hovrätten hade att ta ställning till var dock om åklagaren hade bevisat att samtliga förutsättningar för att värdeöverföringen skulle ses som ett förbjudet lån i straffrättsligt hänseende var uppfyllda. 

Hovrättens majoritet konstaterade att trots att majoritetsägaren uppgett att han trott att det hållits en extra bolagsstämma borde han, i egenskap av majoritetsaktieägare och styrelseordförande, känt till att det till exempel varken hade hållits bolagsstämma eller upprättats ett styrelseyttrande beträffande vinstutdelning innan han mottog pengarna. Vad gällde majoritetsägarens avsikt med överföringen tog hovrätten fasta på det mejl som majoritetsägaren skickat till bolagets ekonomiansvarige i samband med att han begärde överföringen. I mejlet hade ägaren nämligen benämnt överföringen som en ”extra utdelning”, vilket hovrätten ansåg ge stöd för att ägarens avsikt faktiskt var att erhålla en extra utdelning. Även omständligheten att det fanns utdelningsbara medel, något majoritetsägaren uppgett att denne kände till, ansågs ge stöd åt påståendet. 

Vid en sammanvägd bedömning ansåg hovrättens majoritet att det inte var visat att värdeöverföringen objektivt sett utgjorde ett lån. Däremot påpekades att det var anmärkningsvärt att en värdeöverföring gjordes i strid med 18 kap. ABL, utan minoritetsägarens samtycke och med viss risk att bolagets likviditet försämrades kortvarigt. Att majoritetsägaren genom sitt agerande åsidosatt det regelverk som gäller för vinstutdelning, innebar att utbetalningen stod i strid med ABL och ansågs därför utgöra en olaglig värdeöverföring. Det ansågs dock inte medföra ett straffrättsligt ansvar. Avgörande för utgången synes ha varit att det inte framkommit några skäl för majoritetsägaren att, istället för utdelning, låna pengar från bolaget samt att utbetalningen rymdes inom det fria egna kapitalet. Hovrätten ändrade därmed tingsrättens dom och frikände majoritetsägaren från ansvar för brott mot ABL. – Ett skiljaktigt hovrättsråd tog, likt tingsrätten, bland annat fasta på att formalia enligt 18 kap. ABL gällande utdelning inte beaktats och ansåg att utbetalningen därmed var ett förbjudet lån.

Artikel av: Louise Tensetti, skattejurist Mazars Malmö.

 

Frågor gällande värdeöverföringar och förbjudna lån är av mycket stort intresse, inte minst inom revisionsbranschen. Frågan om hur förtäckta värdeöverföringar ska klassificeras leder emellanåt till diskussion mellan aktiva inom branschen och företrädare för rättsvetenskapen, se t ex den debatt som fördes i branschtidningen Balans under 2017.    

I det aktuella fallet var det fråga om en företagare som stod åtalad för att ha tagit emot ett förbjudet lån från sitt företag. Man bör vid analysen av hovrättsdomen ha i beaktande de högre beviskrav som gäller i brottmålsprocessen och som också omfattar de s.k. subjektiva rekvisiten, dvs låntagarens uppsåtliga eller grovt oaktsamma avsikter. Man bör också ha med sig att de allra flesta fall där frågan om förbjudet lån kommer upp till bedömning är skattemål, där beviskraven är lägre och där framför allt de objektiva rekvisiten kommer att bedömas. Även om det leder för långt att säga att alla förtäckta värdeöverföringar utgör förbjudna lån, kan man konstatera att försvårande omständigheter i detta fall är att lånet bokförts som en fordran på ägaren, att revisorn påtalat förekomsten av ett förbjudet lån och att pengarna faktiskt betalades tillbaka, vilket indikerar på en låneavsikt. I fråga om låneavsikten är hovrättens uttalande om att värdeöverföringen inte ”objektivt sett utgjorde ett lån” av intresse. Även detta är dock en bevisfråga och det är osäkert om en förvaltningsdomstol skulle göra samma bedömning inom ramen för ett skattemål.

Oavsett om en värdeöverföring till en person som är aktieägare betraktas som ett förbjudet lån eller inte är överföringen förbunden med skattekonsekvenser. Förbjudna lån beskattas som inkomst av tjänst, dock utan uttag av socialavgifter. Förtäckta värdeöverföringar kan enligt viss vacklande praxis beskattas enligt 3:12-regelverket, men i ett fall där aktiva delägare fått utbetalning, annat än i relation till sina aktieinnehav, är huvudregeln att överutdelningen utgör lön för mottagaren.  

Per Kristerson, skattejurist Mazars Malmö.

 

Svea Hovrätts dom den 10 mars 2020 i mål nr. B 9071–18 

 

Artikel publicerad i Mazars nyhetsbrev Mars/April 2020.

Tillbaka till Innehållsförteckningen