Om vikten av att se till helheten när man jämför

När det i tider som dessa haglar jämförelser mellan Sverige och våra grannländer slås jag ännu en gång av hur även de mest pålästa kommentatorer tycks ta för givet att åtgärder som vidtas i ett grannland även är tillrådliga i Sverige. Frågan är i vilken utsträckning det verkligen är så.

Inom affärsjuridiken finns det i ett avseende en stark nordisk gemenskap att falla tillbaka på. Så är 1905 års köplag (som fortsatt gäller i Danmark medan resten av Norden fick ny köplag 1990) och 1915 års avtalslag resultatet av ett väl utvecklat samarbete över gränserna och dessa lagar är i princip helt likalydande i de nordiska länderna. Detsamma gäller ytterligare några centrala regelverk från 1930-talet, bl a skuldebrevslagen, checklagen och växellagen. Om än inte alltid lika relevanta idag, har samtliga nämnda lagar genom åren lagts till grund för såväl nationell som internordisk affärsrätt. De har därigenom bidragit till att skapa rådande rättslikhet rörande framför allt de uppbyggande delarna av transaktioner, dvs delar som har med avtalsslutande, genomförande och förståelsen av innehållet i avtalen att göra.

Bilden av en solid nordisk rättsgemenskap är således korrekt och nära nog lika välkänd bland jurister som hos affärslivets övriga aktörer. Mindre känt är emellertid att denna rättsgemenskap inte sträcker sig över alla affärsjuridiska discipliner. När det t.ex. gäller vissa av transaktionernas stödjande delar, kredit och kreditsäkerhet, skiljer sig reglerna åt i hög grad. Den som exempelvis försökt diskutera innebörden av ett pantbrev med en dansk eller en norrman förstår vad jag menar. Medan man i Sverige har begränsade möjligheter att sätta annat än fast egendom i pant på ett funktionellt sätt (jag bortser här ifrån egendomsslagen fartyg och luftfartyg) medger både dansk och norsk rätt att även lös egendom kan pantsättas – och dessutom behållas i pantsättarens besittning. Detta sker med hjälp av registrering, tinglysning, av pantbrev som man dessutom inte behöver ta hjälp av en myndighet att utfärda. Pantbrev av olika slag, anpassade för ändamålet, produceras på egen hand efter vissa mallar som är officiellt antagna. Exempel på ett annat område där vi skiljer oss åt finner man i den idag så aktuella insolvensrätten. Trots att man ägnade nästan halva förra seklet åt att skapa en gemensam nordisk konkurslag gavs försöken så småningom upp – skillnaderna mellan länderna var helt enkelt för stora. I stället stiftades i varje land en ny nationell konkurslagstiftning.

Genom både arbete och privatliv har jag under många år haft en nära relation till Danmark och, närmast bokstavligt talat, stått med ett ben på vardera sidan av Öresund. Ett rekommenderat tillvägagångssätt för den som vill närma sig det danska samhället är att se Danmark som ett annat land som uppvisar vissa likheter med det svenska, inte som ett land identiskt med Sverige med enbart smärre skillnader. Att det senare synsättet visserligen kan ligga nära till hands är inte så konstigt. Det är två besläktade välfärdsstater, tillika grannar, med en utvecklad social struktur och ambition att ta hand om sina medborgare. En så grundläggande likhet gör det naturligt att i ett globalt perspektiv kategorisera länderna som ekvivalenta, men man behöver inte alltid gå långt ner i detaljer för att upptäcka olikheter. Bara för att vissa delar av vår affärsjuridik är nära nog identisk finns det alltså också områden där skillnaderna är betydande. Att detta bör beaktas när man ger sig in på affärer med grannländerna är för mig som jurist självklart. Personligen menar jag att samma åskådningssätt bör gälla även i andra sammanhang. Bara för att stora delar av våra samhällsstrukturer är nära nog identiska finns det också här områden där skillnaderna är betydande. Att beakta dessa i jämförande diskussioner är, om än önskvärt, tyvärr inte alltid lika självklart.

Kort om Patrik Lindskoug:

Docent i civilrätt vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet, och fokuserar i sin forskning på svensk och internationell förmögenhetsrätt. Han är föreståndare för ACLU, Affärsrättsligt Centrum vid Lunds universitet och innehar också en tjänst som Associate Professor vid Copenhagen Business School.

Foto: Lunds universitet.

Tillbaka till innehåll.